Vardagsbetraktelser
Klockan ringer och jag snoosar omedvetet. Plötsligt är hon 07.50 och jag har försovit mig. När jag väl kommer till lektionen är jag redan tio minuter försenad. Det är en bättring vad gäller de andra dagarna i veckan, men det börjar ändå bli en ovana att trilla in efter alla andra. Vi rättar gramatikövningar och bättrar på vårt ordförråd om elektronik och moderna apparater. Plötsligt tvivlar jag på om mobil verkligen är ett svenskt ord. Vad kallar jag egentligen min kära lilla ägodel som jag dagligen skickar meddelanden med och inte kan skiljas ifrån mer än nödvändigt? Jag har varit i Franrkike i mer än tre månader nu och jag har redan börjat tvivla på mitt modersmål.
Klockan elva säger jag au revoir och à demain till min bordsgranne och ger mig ut i kylan. Det är hål i mina strumpbyxor men egentligen fryser jag mest i själen. Det ger mig ändå lite glädje att veta att solen kikar fram mellan molnen här oftare än hemma i Sverige. När jag kommer till hållplatsen märker jag att jag har missat bussen. J'ai loupé le bus. J'ai raté le bus. Jag försöker öva mig på franska symonymer och memorisera de meningar som min pojke säger till mig varje dag efter jag hämtat upp honom på skolan. Istället hoppar jag på bussen G som tar mig till Boulangeriet. Jag går in, köper två traditions och ger damen i kassan 2,30 euro. Hon hälsar mig en trevlig dag och jag vet inte om det är per atomatik eller om hon faktiskt menar det. Jag säger i alla fall detsamma till henne och pressar fram ett leende som jag hoppas kan förgylla hennes dag.
På vägen hem åker min buss förbi mig. Jag har missat ännu en. J'ai loupé un autre. Det finns inte mycket annat att göra än att vandra hem med min tre-kilos tunga ryggsäck och baguetterna under armen. Den här veckan har jag föredragit att ta bussen så ofta jag kunnat. Min vana om att gå 13 000 steg varje dag är som bortblåst. Kanske var det vintern som kom och tog den. Jag går förbi en man som har samma baguetter som mig under armen. Jag kör om honom, han är långsam. Jag undrar hur länge sedan det var han var inne och köpte sina tradtitions, jag såg honom varken gå in eller ut. Jag undrar hur lång tid det tar för honom att komma hem. Stackaren kanske hade missat bussen, han med. Le pauvre homme, peut-être il aussi a loupé le bus.
Jag forstätter min väg hemåt och ser trädet i rondellen som ännu har löv kvar på grenarna. De är gula, men för varje dag blir de bara färre och färre. Mitt skosnöre har gått upp och jag kollar ned på skon och överväger att knyta om den. Jag går över gula löv på marken. Jag bestämmer mig för att låta det vara, jag är ändå snart framme. Och så hör jag konstant i fem minuter hur mina skosnören klickar rytmiskt mot skon bredvid i varje steg jag tar.
På vägen hem åker min buss förbi mig. Jag har missat ännu en. J'ai loupé un autre. Det finns inte mycket annat att göra än att vandra hem med min tre-kilos tunga ryggsäck och baguetterna under armen. Den här veckan har jag föredragit att ta bussen så ofta jag kunnat. Min vana om att gå 13 000 steg varje dag är som bortblåst. Kanske var det vintern som kom och tog den. Jag går förbi en man som har samma baguetter som mig under armen. Jag kör om honom, han är långsam. Jag undrar hur länge sedan det var han var inne och köpte sina tradtitions, jag såg honom varken gå in eller ut. Jag undrar hur lång tid det tar för honom att komma hem. Stackaren kanske hade missat bussen, han med. Le pauvre homme, peut-être il aussi a loupé le bus.
Jag forstätter min väg hemåt och ser trädet i rondellen som ännu har löv kvar på grenarna. De är gula, men för varje dag blir de bara färre och färre. Mitt skosnöre har gått upp och jag kollar ned på skon och överväger att knyta om den. Jag går över gula löv på marken. Jag bestämmer mig för att låta det vara, jag är ändå snart framme. Och så hör jag konstant i fem minuter hur mina skosnören klickar rytmiskt mot skon bredvid i varje steg jag tar.
