Var du än befinner dig har du en famn för mig
Påskdagen. Med ett par sköna skor på fötterna och kameran hängande över axeln beger jag mig iväg för att träffa min saknade vän m. Hon som bytte ut vår lilla, lilla stad mot den större staden Göteborg. När jag åker buss tar hon spårvagnen. När jag funderar på framtiden sitter hon på Universitetsbiblioteket och pluggar mikro- och makroekonomi. Men nu är vi båda här och vi möts halvvägs, vid skogen där det äntligen har börjat brista ut små knoppar på trädena.
När jag närmar mig och ser den bekanta blåa jackan spricker ett litet leende upp, och när avståndet mellan oss har forkortats ytterligare ger vi varandra en kram. En sån där kram som säger jag-har-saknat-dig och trots-att-vi-inte-bor-i-samma-stad-är-vi-fortfarande-bästa-vänner-kram. Sedan påbörjar vi vår resa. Vi svänger förbi den lokala ica-butiken och plockar med oss frukt, ost och kex och efter det är vi på väg igen. Vi går uppför backar, genom tallskog där vi ser små strimmor av solen mellan stammarna och till sist är vi uppe på höjden. Slutmålet.
Där sitter vi på en klippa på berget. Vi delar på en ask med glada-kossan-ostar och blickar ned på den stad som är vår. Som alltid kommer att vara vår. Vart vi än befinner oss. Hon säger att det känns skönt att komma hem och jag tänker på att jag kanske lämnar efter sommaren för någonting annat, någonting större. Och trots att jag så många gånger har önskat mig här ifrån vet jag när jag sitter och blickat ut över husen, kullarna och träden att jag kommer att sakna det här.
