stjarnklarts.blogg.se

Jag minns första gången jag kom hit. Det var som om luften jag andades in verkligen blev till livsviktigt syre för mig, som att gatorna jag gick på var bredda med röda mattor och som att jag äntligen kommit hem. Magi, kändes det som.

 

Hade jag berättat för denna 17-åriga Hanna att jag en gång skulle komma att bo just där hade hon nog avlidigt av förvåning, uppspelthet eller väntan på att få bli 20 och återvända för att bosätta sig. Det var trots allt det hon ville mest av allt. Ett liv hon bara i sina drömmar kunde önska om att få leva.

 

Jag är 20 år nu och har uppfyllt denna ungdomsdröm. 17-åriga Hanna skulle inte kunna tacka mig nog. Men någonting har hänt sedan året 2012 då jag för första gångerna spenderade tid i Paris. Jag går med blicken i backen och försöker ignorera det franska svåra språket runtomkring mig. Boulangeriet för mig är en obemärkbar vardagsrutin och den franska arkitekturen imponerar inte längre på mig. Mitt förflutna jag skulle gå i bitar över denna vetskap, hon skulle tro att det bara var ett otroligt dåligt skämt inte ens värt att dra på munnen för. 

 

Var har magin tagit vägen? Var försvann pirren och det bultande hjärtat?

 

Jag tror att magin fortfarande finns kvar här någonstans. Den måste finnas kvar i gatorna, i människorna, i byggnadena, i uteserveringarna, i nattljuset, i parkerna, på torgen, längs med Seine... Kanske är det bara jag som inte är mottaglig, kanske är det jag som inte längre andas som att jag verkligen vill känna livet. Men jag tror nog att när jag är redo så kommer Paris finnas kvar där, väntandes på mig. Hon kommer finnas kvar med sina allra bästa, magiska stunder och jag kommer att bli som 17 år igen.

 

Tåget Paris-Versailles, 2012.